Känslofyllt
Jag vet att jag för utomstående förmodligen låter tjatig när jag återigen tar upp vilken moral, lagsammanhållning och enorma vinnarinstinkt som genomsyrar hela truppen och så har gjort under hela 2009. Personligen kan jag ärligt säga att jag har trivts bra i samtliga klubbar som jag har representerat, men likväl slår stämningen i Sätra och den ambition som har funnits ända sedan första försäsongsträningen allt som jag tidigare har upplevt.
Vi satte upp ett stort övergripande mål när säsongen 2009 inleddes: att nå division 5.
Ett mål som nu är infriat och dessutom kryddas med en serieseger.
Att vi har lyckats ro det hela i land är jag övertygad till stor del beror på att alla har dragit åt samma håll, att alla har varit motiverade såväl på träningar som i matcher och att tävlingsinstinkten har funnits där säsongen igenom. Det har knappt gått en enda träning utan att det smällt en del, varit en del heta närkamper eller utan att viljan att vinna har synts tydligt hos flertalet spelare. Den inställningen har lyft laget, höjt träningskvalitén och gjort oss väl förberedda inför varje enskild match.
Slutsignalen som ljöd på Strömvallen i måndags kväll förde med sig ett stort känslosvall.
Känslor som var i form av glädje, lycka och även i viss mån lättnad.
Jag tror att dessa spred sig hos samtliga av våra Sätraspelare när domarens sista vissling för dagen förkunnade att vi hade tagit klivet upp i femman. Glädje och lycka över att ha uppnått det som vi har siktat på hela säsongen samt lättnad över att vi efter en strålande division 6-säsong inte stupade strax före mållinjen utan höll hela vägen.
För undertecknads del blev det bänken i 90 minuter i måndags, men det var svårt att vara annat än överlycklig en dag som denna trots allt. Visst kändes det en aning tungt när minuterna tickade iväg och det stod klart att det inte skulle bli något inhopp, det ska jag erkänna (tävlingsinstinkt, som sagt). Men när slutsekunderna närmade sig, vi reste oss på bänken och applåderade och slutsignalen ljöd var det ingen annan känsla än en underbar glädje som gjorde sig påmind.
Och jag talar säkerligen för hela truppen när jag säger att verkligen alla inom IK Sätra herr känner sig ytterst delaktiga till framgångarna den här säsongen.
Om någon utomstående tvivlar så kan man ju önska att denne hade sett måljublet efter Lucas 3-1-mål senast. Kramkalas och målfirande när det är som bäst signerat IK Sätra version 09 bjöds det på och den känslan som vi upplevde då är svår att beskriva med ord. Den ska man vara med om själv för att förstå.
För att inte tala om hur det kändes efteråt. Det låter nog fånigt, men det var nästan så att man fällde glädjetårar när vi jublade i kapp strax efter matchens slut och alla Sätraspelarna kastade sig i varandras famnar. Att få uppleva det var något som gjorde en redan suverän säsong ännu mera värd och betydande.
Oavsett vilken nivå man idrottar på är det få förunnat att vinna en serie och avancera en division. Att nu få göra det tillsammans med lagkamraterna i det här årets IK Sätra-bygge känns som ett riktigt privilegium och det är något som säkerligen alla Sätraspelare kommer att bära med sig länge.
Jag har med det här inlägget gjort mitt bästa för att sätta ord på något som egentligen inte är lämpat att beskriva. Något som det som tas upp här ovan ska som sagt upplevas, inte återberättas. Men samtidigt är det så grymt skönt att kunna återberätta just de känslorna, just den glädjen och just den framgången som har beskrivits här. För så mycket bättre slut på den grönvita framgångssagan 2009 gick knappast att skriva.
// # 4